Humöret är väl som vanligt om dagarna, men blir något fel, så känns det skittungt.

Blir väldigt upprörd över många saker nu tycker jag.

Och kanske allt för lätt. Vad fattas?

Jag tror, att det är jobb. En trygghet. Man vet hela tiden att man ska vara där på morgonen och går hem på kvällen. Har aldrig haft det tidigare, inte någon längre tid. Ett halvår som mest.

Man blir väldigt sårbar. Jag kan inte planera något större känns det som, visst drömma går ju, men jag vet inte om jag kan resa till exempel. Har jag råd, har jag tid eller måste jag jobba?

Jag kan inte spara känns det som, måste leva på alla pengar jag får i lön. Visst, a-kassan har jag också, men den är ju som den är.

Att spara pengar till en tv eller ny soffa känns väldigt omotiverad när jag hellre lever ett bra liv med välmående kyl och skafferi samt hela och rena kläder. Betalda räkningar och en fungerande bil.

Vad ska jag göra? Ta svetskursen igen och bli klar, få sitta hemma hela vintern för att ingen anställer?

Leta någon ny utbildning? Byta bransch helt och sadla om?

Till vad? Jag gillar ju det "yrke" jag har nu. Har jag ens ett yrke eller är det bara en dröm, något jag vill kunna säga.

fan...

Är bra tråkigt att sitta här ensam hela tiden. Borde väl sova kankse, men vafan?

Skulle vara kul att ha någon man kan ut och gå med, mitt i nätterna typ. Som på sommarloven i högstadiet, när det inte spelade någon roll vad klockan var, man kunde sticka ut och hitta på skoj ändå.

Antar att alla är för vuxna för det nu.

Ibland känns det som att jag saknar någon, vet inte vem. Bara nån. Att berätta allt för. Allt som händer i världen, med mig, med mina nära, med omvärlden. Kunna dela med mig av mina tankar om allt. Är det en blogg jag saknar, eller gud?!

Vet att en kompis kan man ju berätta allt sånt för, men dom vet ju om det mesta som hänt ändå.

Det ska vara någon som inte hört talas om allt redan. Är en skum känsla, men det är så det känns.

Aja, dricka upp den sista colan för i år nu tänkte jag, sen är det fan i helvete stopp. Det funkar inte längre.

Träffade en jävla gubbjävel på bussen till hede i fredags. Han skulle av i bollnäs, och jag satt vi mittedörren, så han stod vid min plats och väntade på att bussen skulle stanna.

"Oj, vad stor du är!"

- Ja, jo. Jag är väl det.

Kommer inte ihåg ordagrant vad i helvete karln sa, men han undrade varför jag var så stor, vad jag gjorde åt det, hur gammal jag var och vad jag vägde. Och jag ångrar mig som fan att man var artig och svarade. Varför i helvete skulle jag det? Vad fan har han med det att göra?!

Om det någonsin kommer någon som tar upp det igen ska dom fan få höra vilka svin dom är. Vad fan har dom med det att göra?! Kukhuvuden.

Varför ska jag behöva sitta och svara på det, känna mig utpekad och skämmas för att dom vill känna sig som bättre människor och kunna se ner på mig?

Varför ska jag vara artig då för, vad vinner jag på det? Dom är inte mina vänner och är inte ute efter att bli heller. Dom vill bara ha en bra story.

Det här fula jävla fittgubben som för övrigt verkade onykter ville väl bara ha en bra story till sina tvillingpojkar. Som var lika gamla som mig tydligen.

Varför ska jag känna att jag är dum om jag fräser åt honom? Det är väl för fan han som är dum mot mig? Eller?

Som vanligt är det inte förrän efteråt man fattar vad som hände, och vad man gjorde för fel.

Ett bra svar på hans; Oj vad stor du är, hade varit. "Tack! Men jag är inte intresserad, jag gillar tjejer."

Vad har han med min vikt att göra? Eller vad jag äter, eller vad jag gör åt det? Han vet inget om mig.

Förbannade skitskalle. Har du inget snällt att säga så håll käften för helvete. Så om någon okänd läser detta, och tänkte påpeka någon om mitt yttre, så skippa vikten eller storleken. Jag tänker fan inte ta några kommentarer längre.

Man fnissar kanske lite när man hör det där och då, men det är fan inte kul.

Träffade en gammal hockeykompis mamma för några år sedan, när jag inte hade nått toppvikten ännu. Första gången jag träffar henne på flera år, så säger hon: Vad stor du blivit!

Jag skrattar väl lite lamt och skämtar vidare. Vi pratar lite kallt och skiljs åt.

Varför gjorde jag det? Varför kunde jag inte tala om för henne att hon hade blivit jävligt gammal sedan vi sågs sist?

Skulle hon blivit arg då? Arg för att jag blev det först? Det var ju hon som började.

Näe, det är inte konstigt att man slutat gå ut. Man skäms för att träffa gamla vänner. Man tror inte att man duger till längre. Att allt dom kommer prata om när man går därifrån är att man blivit så stor sedan sist. Jotack, jag vet, jag har sett det. Är det så dom gör, pratar om bakom ryggen på en? Eller är det bara något man inbillar sig?

Det är slut på det nu. Vet inte om jag ska vara glad eller hur man ska ta det, men jag tackar min lyckliga stjärna varje dag jag inte har ont i knän eller rygg pga vikten. Är dags att göra något åt det, innan jag får smärtor där.

Om någon vill hjälpa mig, så bjud aldrig på något, föreslå inte snabbmat. Jag kankse säger ja, men jag menar det inte. Man vill ju vara en kompis också, ställa upp. Följa med. Inte vara tråkig. Inte sitta ensam och se fånig ut.

Hjälp mig.

Har fått god mat idag, rullader/rollader med potatisgratäng, smarrigt!

Fruktsallad och chokladpudding till efterrätt, inte heller illa :)

Brynäs vann, igen. Åh, börjar bli en vana nu.. hähä :D.

Njaa, vet inte vad som händer mer ikväll. Jag vill se Snatch som går på tv.

Mormor pratade om Ett päron till farsa i Europa. Vad skulle ni valt?

Vet inte när vi åker hem i morn, bara jag hinner hem lagom till att fira pär. Han ska få en kram.

Grattis i förskott gubben :)

Härjedalingen åkte jag med, riktigt smidigt faktiskt.

Fick sitta bredvid en tant, och bakom en gubbe som hade sitt ryggstöd nere, så det blev lite trångt. Men det var bara till bollnäs det var så, sen blev det många platser lediga så jag kunde flytta mig.

Skriver mera sen. Nu ska vi ut och gå säger morfar :)

Har precis varit ut och gått med matilda och zpike/spike. Skönt att spankulera lite.

Vi kom in på ämnet att analysera vad som händer, och varför det händer. Eller vad som ska hända.

Hon menade att saker bara händer, och det inte är någon idé att funder på varför. Bara att ta nya tag och köra på.

Jag å andra sidan menar att för all del kan analysera lite utan att det skadar. Närmare kan vara nyttigt.

Dels för att man kan se varför det dåliga hände, och försöka undvika det till nästa gång. Och dels för att man förmodligen vet bättre hur man ska reagera eller beté om något liknande händer.

Jag vet inte riktigt vem som har rätt, hon jag ju en poäng i det hon säger, men varför vill man inte veta vad som gick fel och hur det kunnat undvikas?

Någon av er som har någon idé?

Jag gillar annars att fundera lite på vad som händer. Kanske är därför man mår som man gör ibland med :(

Antar att man får skylla sig själv lite.

Det är Tomas Roos som gjort den, och den rockar. Han gjorde den för, 7? År sedan säkert, och den är lika bra än idag. Man kan fortfarande alla låtar utantill känns det som. Mumma!

Annars händer det inte mycket idag, lite kaffe, lite tv. Nån mandarin osv.

Ska kolla på brynäsmatchen ikväll tror jag. På Interpool verkar det som. För en gångs skull, eller? ;)

Näe, nu ska jag nog dansa lite... yeey!

Ordvalen är inte lika bra i ord som dom var i tanken. Känslan försvinner lite så fort man ska skriva.

Nystaste nytt..

Varit på IKEA idag, och på Dressmann. Hittade ett par jeans där, och en riktig skogshuggarskjorta. Hur snygg som helst tycker jag.

Mitt smakråd rynkade lite på näsan när hon sa att den såg ut så. Men det gillar jag, gillar den stilen lite. Worker-stuket. Eller vad heter det? Ni som kan mode kan gärna kommentera med rätt ord.

Har hittat ett bra band också, Band of Horses.

Är ett exempel på en bra låt.

En annan är Funeral.

Var på Joels releaseparty för Partykungen.se nu i helgen. Var riktigt roligt. Alla var fullare än varandra. Syrran jobbade i baren, det var roligt. Verkar som att många gillade min outfit. Jag gick utklädd till Gil Grissom, med reflexdekaler på jackan, och hans ID på bröstfickan. Hade laminerat och allt!

Hade till och med gula skyddsglasögon som han har. Vet inte vem som vann pris för bästa kostym, men den personen förtjänade det säkert :) Var riktigt många bra kostymer där. Speciellt de som var bra, och enligt temat. Dom gillade jag. William Wallace var där, Dolly Parton, Gordon Freeman, Jack Sparrows, Davy Jones, Kat von D, the Joker för att nämna några.

Har börjat gå lite igen. Försöker gå några kilometer om dagen, det får funka. Planerar att börja spela lite innebandy också. Samla ihop ett kompisgäng och svettas lite. Söndageftermiddagar? Intresserade kan höra av sig :)

Ska till exempel gå ner på stan senare och möta syster efter hennes jobb. Så går vi hem igen. Blir ungefär en timmes promenad. Lagom.

Sist vi gjorde det så sprang jag hela vägen hem. Då var jag stolt! :D

Om man ska göra en kopp kaffe till, eller en PowerKing?

Återkommer kanske inom 3 månader. Håll ut gott folk!